Andreas Inghammar

Denna artikel analyserar Arbetsdomstolens användning av förhandsavgöranden från EU-domstolen under perioden 2020–2025 och diskuterar domstolens skyldighet enligt artikel 267 FEUF att hänskjuta EU-rättsliga tolkningsfrågor till Luxemburg. Utgångspunkten är den återkommande kritiken mot svenska domstolars, och särskilt Arbetsdomstolens, restriktiva hållning till förhandsavgöranden. Författarna argumenterar för att denna återhållsamhet inte bara påverkar den korrekta tillämpningen av unionsrätten utan också begränsar svenska arbetsrättsliga förhållandens synlighet och inflytande i den europeiska rättsutvecklingen.

Artikeln redogör först för de rättsliga ramarna kring förhandsavgörandeförfarandet, särskilt de så kallade CILFIT-undantagen, enligt vilka en högstainstansdomstol endast under särskilda förutsättningar får avstå från att begära förhandsavgörande. Därefter granskas Arbetsdomstolens praxis. Genom en genomgång av refererade avgöranden konstateras att samtliga tolv yrkanden om förhandsavgörande som framställts under 2020-talet har avslagits. Författarna menar att Arbetsdomstolen formellt sett uppfyller EU-rättens motiveringskrav men att motiveringarna ofta speglar en mycket restriktiv syn på domstolens hänskjutandeskyldighet.

Särskild uppmärksamhet ägnas åt fyra avgöranden där Arbetsdomstolen varit skiljaktig i frågor med tydlig EU-rättslig anknytning: AD 2023 nr 33 om visstidsanställningar, AD 2023 nr 71 om religiösa neutralitetsriktlinjer, AD 2024 nr 40 om verksamhetsövergång samt AD 2025 nr 47 om visselblåsarskydd. Författarna argumenterar för att förekomsten av skiljaktiga meningar i dessa mål utgör starka indikationer på att rättsläget inte varit så klart att CILFIT-undantagen kunnat tillämpas. I flera fall ifrågasätts därför om Arbetsdomstolen har fullgjort sina unionsrättsliga skyldigheter.

Avslutningsvis framhålls att en mer aktiv användning av förhandsavgöranden skulle stärka såväl rättssäkerheten som dialogen mellan svenska domstolar och EU-domstolen. Förhandsavgörandeförfarandet bör enligt författarna inte endast betraktas som ett tolkningsinstrument utan också som ett viktigt forum för att synliggöra och utveckla den svenska arbetsrättsmodellen i ett europeiskt sammanhang.