Nätbolagen fortsätter att höja elnätsavgifterna. Men de förslag Energimarknadsinspektionen (Ei) arbetar på för skärpta intäktsramar för bolagen från 2028 ser att bli en halvmesyr som inte rättar till viktiga fel i de beräkningsmodeller som möjliggör de höga avgifterna. Det menar Stefan Yard, professor emeritus i företagsekonomi och expert på elnätsregleringar.
Efter avregleringen av elmarknaden 1996 har elkunderna kunnat välja vilken leverantör man vill köpa sin el från. Men elnäten är naturliga monopol och här är man bunden av det elnätsbolag man råkar ha som leverantör. Så enda sättet att byta leverantör är att flytta. I Sverige finns det omkring 170 sådana monopol, varav de tre största – Vattenfall, Eon och Ellevio (tidigare Fortum) – dominerar stort med tillsammans 60 procent av elnätskunderna.
Det är Energimarknadsinspektionen, Ei, som reglerar dessa monopol genom att beräkna intäktsramar för elnätsbolagen. 2012 infördes en modell där dessa intäktsramar bestämdes i förväg fyra år framåt. Och nu är vi inne i den fjärde fyraårsperioden – 2024 till 2027.
Stefan Yard har sedan 2007 i omgångar varit anlitad som expert i de referensgrupper som tillsatts för att ge synpunkter på hur intäktsramarna skulle beräknas för dessa fyraårsperioder.
– Det som enligt min mening blev fel från 2012 och framåt var när man bestämde hur kapitalkostnaderna skulle beräknas, alltså utrymmet för att räkna avkastning och avskrivningar, säger han. Här tillämpar man det som kallas en kapacitetsbevarande princip som innebär att man antingen utgår från nypriset idag för motsvarande tillgångar eller räknar upp anskaffningsvärdet på tillgångarna med byggkostnadsindex.
För hög värdering
Men byggkostnaderna har sedan millennieskiftet ökat med drygt 50 procent utöver inflationen. Med den reala beräkning man valt anser Stefan Yard att det rimliga skulle ha varit att enbart räkna upp anskaffningsvärdena med KPI, vilket skulle ha lett till en värdering som är ungefär 100 miljarder lägre än med den beräkningsprincip som valdes.
– Nu har man fått ett uppblåst värde på de befintliga tillgångarna, vilket innebär att elnätsbolagen överkompenseras på elnätskundernas bekostnad.
Elnätsbolagens vida intäktsramar har varit föremål för mycket diskussioner under åren och det har även drivits ett antal rättprocesser om hur höga avgifter bolagen får ta ut av sina kunder. Här har dock Ei förlorat i de flesta fall. Men efter den så kallade Tysklandsdomen 2021, som handlade om tolkningen av elmarknadsdirektivet och gasmarknadsdirektivet när det gäller bland annat den nationella tillsynsmyndighetens befogenhet och oberoende, har läget förändrats. Ei har fått en starkare och mera självständig roll.
– Detta är spännande eftersom man har kunnat börjat arbeta med sitt utökade mandat inför nästa fyraårsperiod från 2028. Och här har man tagit upp ungefär de tankar jag framförde redan från början, säger Stefan Yard.
– Men tyvärr tycks det inte som om Ei fullt ut är beredda att utnyttja det nya utökade mandatet utan det känns som om man även i fortsättningen viker sig för elnätsbolagen, som hela tiden har varit den starkare parten med stora resurser att få sin vilja igenom. Och egentligen har det inte funnits någon verklig motpart från kundsidan.
Falsk bild
I Ei:s förslag till ny reglering står att man vid värderingen av anläggningarna ska utgå ifrån verkliga anskaffningsvärden, det vill säga vad de faktiskt kostade vid köptillfället. Här menar Stefan Yard att Ei dock ger en falsk bild av sina förslag, där det framställs som att den nya värderingsmodellen ska gälla alla tillgångar.
– Så är det dock inte. Ei tänker sig att detta bara ska gälla kommande investeringar, nya tillgångar, medan den höga värderingen av befintliga tillgångar ska finnas kvar.
Konsultbolaget Merlin & Metis har på uppdrag av kundföreträdare gjort beräkningar som visar att den fortsatt höga värderingen av befintliga tillgångar betyder att kunderna kan riskera att få betala 26 miljarder för mycket till elnätsföretagen redan under nästa reglerperiod från 2028.
– När jag kritiserat Ei för att inte ge en korrekt beskrivning har svaret varit att det är mycket svårt att ändra på den uppblåsta värderingen av befintliga tillgångar. Men då menar jag att man måste klargöra detta och våga stå upp för att de gamla besluten inför regleringen 2012 inte kommer att upphöra med den nya regleringen från 2028, utan effekterna kommer att leva kvar i ytterligare flera decennier. Sedan är detta knappast ett läge med svart eller vitt, det finns mellanvarianter vid värderingen, om Ei nu vill göra vissa eftergifter för att mildra övergången.
Det slutgiltiga förslagen från Ei har ännu inte presenterats.
– Men det är väl ändå rimligt att även preliminära förslag återges på ett korrekt sätt, säger Stefan Yard. Risken är samtidigt att man snart låst fast sig, även om slutligt avgörande inte behövs förrän om ca ett år. Samtidigt ligger regleringen av naturgasnäten ett år före, den träder i kraft 2027, och Ei verkar gärna vilja ha en likartad utformning av regleringen inom båda dessa områden.
Låg kalkylränta framöver
Ett annat område som diskuteras vid ändring av regleringen är nivån på kalkylräntan, det vill säga vilken avkastning som är rimlig för elnätsbolagen. Tidigare har den baserats på prognoser, men nu föreslås att den in stället ska baseras på historiska data. Och eftersom vi har haft en period av hög inflation men låga räntor bakom oss innebär det att det blir en väldigt låg real kalkylränta från omläggningen och framåt.
– Visserligen motverkas felet med den höga värderingen av gamla tillgångar av det nya föreslagna sättet att beräkna kalkylräntan. Denna ska ske genom att vid skattning av parametervärden utgå ifrån historiska värden, där skattningen för fyraårsperioden 2028-2031 baseras på skattningar för inflation och riskfri långränta för åren 2019-2026. Det blir då ett mycket lågt värde vid skattningen av den reala kalkylräntan för kommande period till följd av en exceptionell situation i början av 2020-talet.
Med skattningar baserade på prognosticerade parametervärden hade man kunnat undvika den typ av eftersläpningseffekter som det blir med Ei:s förslag, samtidigt som prognoser är mera osäkra än historiska data, menar Stefan Yard.
– Men två fel blir sällan ett rätt. Dessutom är effekterna av de höga värdena på befintliga tillgångar betydligt mera långvariga än den låga kalkylräntan.
Flera frågetecken
I nuläget finns sålunda flera frågetecken kring hur den framtida elnätsregleringen kommer att utformas och därmed vilket utrymme för elnätsavgifter som kommer att ges. Efter Tysklandsdomen och det svenska riksdagsbeslutet den 26 november 2025, där Ei gavs utvidgat mandat att självständigt sätta ramarna i regleringen, har möjligheterna för elnätsföretag och politiker att påverka begränsats.
– Det är bara att hoppas att Ei inser att den primära rollen för en tillsynsmyndighet är att tillvarata den svagare partens, kundens, intressen på ett klokt sätt, säger Stefan Yard.