Klimatpolitiken har nu nått sitt mest avgörande skede. Efter det amerikanska presidentvalet och Donald Trumps återkomst till Vita huset har USA dragit sig ur Parisavtalet från 2015. Till skillnad från Biden-administrationen, som genom Inflation Reduction Act, IRA, drev på en snabb klimatomställning, vill Trump återindustrialisera den amerikanska ekonomin utan hänsyn till klimatet.
Detta förändrar spelplanen för EU:s klimatpolitik och får redan konsekvenser. Europeiska kommissionen har, utan att överge målet om nettonollutsläpp till 2050, föreslagit förändringar som i praktiken gör det svårare att nå klimatmålen. En liknande utveckling syns i Sverige där regeringen efter valet 2022 har lagt om klimatpolitiken på ett sätt som bromsar omställningen.
Att klimatpolitiken förr eller senare skulle möta motstånd var väntat. Under de över femton år jag har forskat om klimatomställning har jag gång på gång förvånats över politikens förmåga att sätta upp ambitiösa mål utan att reflektera över vad som faktiskt krävs för att uppnå dem. Vilka politiska åtgärder behövs för att göra målen realistiska. I de sammanhang där jag arbetat direkt mot politiken, i Lunds klimatpolitiska råd, med Miljömålsberedningen eller i andra nationella och internationella sammanhang, har jag ofta sett det som min roll att förklara att klimatomställningen inte sker av sig själv. Vissa områden kräver kraftfull politik som inte bara driver omställningen utan också möjliggör den.
Klimatomställningen skiljer sig på många sätt från tidigare stora samhällsförändringar. Sedan den första industriella revolutionen har samhället genomgått radikala omvandlingar, ofta drivna av innovationer inom teknologi och energi. Ekonomhistoriker brukar tala om tre eller fyra industriella revolutioner där varje skifte lett till stora privata ekonomiska vinster som i sin tur fått företag och hushåll att investera i ny teknik. Klimatomställningen är annorlunda. Den drivs inte av marknadens egen dynamik utan av politiska beslut med syftet att begränsa förväntade men osäkra skador av temperaturökningen. De direkta privata vinsterna av klimatomställningen är begränsade, särskilt på kort sikt, vilket gör att politiken får en långt större roll i både att driva och möjliggöra omställningen för företag och hushåll.
Trots detta har politiken haft svårt att axla denna roll. Istället agerar den utifrån samma receptbok som de tidigare industriella revolutionerna.
Resultatet är att klimatomställningen går långsamt och att klimatmålen inte nås. Ju närmare vi kommer de avgörande tidpunkterna 2030 och 2045, desto större är risken att politiken tvingas till ogenomtänkta panikåtgärder. Vi ser redan tecken på detta. Stora summor skattemedel har investerats i gröna industriprojekt i norra Sverige på svaga grunder, projekt som nu antingen går i konkurs, läggs ned eller skjuts på framtiden. Ofta beror detta på att de grundläggande förutsättningarna för grön industriproduktion saknas. Marknaden sviker, den nödvändiga infrastrukturen är inte på plats, tillgången till energi är osäker och regelsystemen har inte anpassats. Det är inte det enda exemplet. Samma problematik syns i omställningen av transportsektorn där de praktiska förutsättningarna för en fullständig elektrifiering ännu saknas, något som nu slår hårt mot Europas bilindustri.
För att klimatomställningen ska bli verklighet måste vi förstå att den skiljer sig från tidigare strukturomvandlingar i samhället. Politiken kan inte bara sätta mål och förvänta sig att marknaden löser resten. Den måste skapa de rätta förutsättningarna, inte enbart bestraffa dem som fortsätter släppa ut växthusgaser. Här spelar kommunerna en central roll, särskilt inom infrastruktur och stadsplanering, där de kan bidra till att omställningen blir möjlig i praktiken och inte stannar vid en vision. Det kräver dock nytänkande och en förståelse för den nya roll politiken måste spela.
Fredrik N G Andersson