Östra Göinge, kommunen jag verkar i, firar 50 år i år. Jag kommer precis från en invigning av en walk down memory lane – Göingestyle. En utställning där vi gjort axplock av händelser, personer, företag, föreningar som varit tongivande och viktiga för våra göingar under dessa 50 åren. Utställningen är medvetet gjord med väldigt lite fokus på kommunal förvaltning, alla brinner tydligen inte lika mycket för det som jag. Men smaken är ju som baken. Jag kan ändå inte låta bli att fundera på vad som händer i en kommunal organisation över tid och hur förväntningar, krav och förutsättningar ändras.
En inflygning kring vår resa sedan början av 2000-talet. Östra Göinge kommun, en traditionell klassisk industrikommun, befann sig då i en mycket besvärlig situation till följd av en strukturomvandling som inneburit att sysselsättningen inom industrisektorn i kommunen minskat under en lång följd av år. 2002 jobbade 47% av vår arbetskraft inom industrin (nu är det 8%). Man jobbade och bodde på samma plats, byarnas liv och själ var i hög grad kopplad till de stora arbetsplatserna. Befolkningen hade minskat egentligen sedan början av 1990-talet men flera stora industrinedläggningar ökade takten rejält.
När flyktinginvandringen tog fart 2012 fanns det många tomma bostäder men också stora konferensanläggningar och ett gammalt sanatorium. Vi blev en av de kommuner som tog störst ansvar i flyktingkrisen. Vår befolkning ökade snabbt, med unga invånare. En rörlig grupp som bodde hos oss en period och efter beslut om uppehållstillstånd många gånger flyttade vidare. När det inte kommer så många flyktingar till Sverige så kommer det inte heller så många nya medborgare till vår kommun och vi är en av de kommuner som snabbast tappat flest invånare.
Kort sagt – stadigt ner sen snabbt upp och ännu snabbare ner. Utmaningar av olika karaktär för en kommunal organisation. Jag funderar över att hur det är att leda kommunala organisationer och vad som är mest krävande – att under många år sakta minska och hela tiden spara och gneta, att plötsligt och snabbt öka dramatiskt och bygga upp eller att på mycket kort tid minska stort och dramatiskt. Jag kan mest bara konstatera att vår historia i hög grad är Sveriges historia. Jag konstaterar också det nya normala är det onormala.
Vissa dagar känner jag att jag jobbat som chef i 100 år, vissa dagar som att jag började igår. Det som enligt diverse anställningsavtal är närmast sanningen är att jag jobbat som chef sedan 2001. Det är länge sen jag alltid var den yngsta chefen i rummet och jag tänker att jag sett allt, hört allt och rimligtvis inte borde bli överraskad längre. Men vårt nya normala är som sagt det onormala och överraskningar vardagsmat.
Att ha sett allt, hört allt och ändå varje dag bli överraskad är egentligen ingen dålig grej. Det är en sorts löneförmån kan man säga och håller en på tårna. Funderingar om hur jag får min organisation att förändra sig för att möta en föränderlig när- och omvärld och inte att den lite tröstlöst ägnar sig åt det motsatta har varit en fundering större delen av mitt ledarliv. Jag har många gånger försökt lösa det genom organisering, ramar, riktlinjer, policys och andra kommunala älsklingssaker.
Det jag alltid landar i är att det ändå alltid handlar om relationer och tillit.
Det offentliga samtalet har under alla mina år som chef pendlat mellan tryggheten i kontroll och en idé eller tanke om att vi borde kunna jobba mer tillitsbaserat. Det är aldrig den sista tanken som vunnit gehör. Våra statliga tillsynsmyndigheter tycks ibland slå knut på sig för att komma på fler sätt att kontrollera allt vi gör. Väldigt många tjänstepersoner ägnar också väldigt mycket tid åt att redovisa allt vi gör. Det som inte står skrivet finns inte, fokus blir dokumentation för att ha ryggen fri.
Nu låter jag kanske raljerande och lite irriterad och det är för att jag är det. Jag vägrar att tro att du får ut det allra bästa av den människokraft som finns i våra verksamheter genom en extrem kontroll.
Jag tänker att de allra flesta medarbetare i min organisation vill göra ett gott jobb. Att de har en god förmåga att hantera ett stort mått av ansvar och förtroende för våra medborgares bästa. Jag misstänker att inte just mina medarbetare sticker ut i det avseendet utan att det är högst mänskliga egenskaper.
Så hur ska vi då lösa det nya normala som är det onormala?
Jag vill inte förhäva mig här men så här har vi gjort i Östra Göinge, och det har gått vägen så här långt. Vi litar på våra medarbetare och ger dem förtroende att fatta de beslut som de bedömer är det bästa. Vi litar på att våra medarbetare strävar efter att ständigt förbättra och förändra utifrån våra kunders behov. Vi och våra medarbetare vet att ibland blir det fel. Då rättar vi till de felen. Ingen raketforskning tänker ni kanske och det har ni egentligen rätt i. Men det är lätt att prata om tillit och kan vara svårare att efterleva det. Men det är min fasta övertygelse att det är vägen vi måste gå.
Merete Tillman
Kommundirektör, Östra Göinge kommun