Projektet genomförs av Johan Jönsson och Peter Svensson, företagsekonomiska institutionen vid Ekonomihögskolan, som båda har stor erfarenhet av forskning inom organisationsteori, språkvetenskap och prestationsmätningar.
Excellenskultur
Vi har fått en excellenskultur där anställda hela tiden förväntas prestera bättre och bättre och där det finns en föreställning om att det inte finns en bortre gräns för hur bra något kan göras. Medan tillräckligt bra eller medelmåttighet aldrig kan duga.
– Men detta med ständig excellens framstår egentligen som smått absurt. För när vi tittar på vad som präglar en vanlig arbetsdag är det nog få som känner igen sig i pratet om excellens, säger Johan Jönsson.
– Och i vissa fall, som till exempel en bussresa, är det medelmåttiga faktiskt det bästa, säger Peter Svensson.
Samtidigt talar till exempel Skånetrafiken om att målet är att erbjuda ”världens bästa resa ”, även när det gäller en kort resa där bussen går och kommer fram på utsatt tid.
– Ett annat ganska absurt exempel är när jag var på en flygplats där det utanför toaletten fanns en skylt, undertecknad av flygplatsens vd, där det stod att ambitionen var att ge mig världens bästa toalettupplevelse, för det förtjänade jag, berättar Johan Jönsson. Oklart vad en toalettupplevelse i världsklass skulle innebära, men den var i alla fall lång ifrån excellent!
Pygmalioneffekten
Excellenskulturen har delvis sin bakgrund i en tro på Pygmalioneffekten, vilket i organisationssammanhang ungefär innebär att när chefer har höga krav och förväntningar på sina medarbetare leder det också till att medarbetarna presterar bättre.
– I vissa typer av verksamheter som verkar i en snabbt föränderlig omvärld kan det säkert finnas skäl att betona excellens. Men mycket av offentlig verksamhet är av förvaltningskaraktär som går ut på att förvalta ett byråkratiskt system på ett rättvist sätt. Och det räcker. Det är ingen mening att sträva efter världens bästa besked från Försäkringskassan. Det finns ett tak för hur bra prestationen kan bli, säger Peter Svensson.
I projektet vill de båda forskarna söka svar på två frågor: Hur talas det om medelmåttighet i offentliga verksamheter och vilka innebörder får det? Och hur upplevs excellenskulturens prestationsmätningssystem och språkbruk i verksamheter som har tak och ramar för vad som kan presteras? Här ska de bland annat göra en rad intervjuer med chefer, personer som arbetar med prestationsmätningar och med vanliga anställda.
Medelmåttighet ibland bättre
– Sedan är det intressant att se vilka alternativ det finns till excellens, säger Johan Jönsson. Det finns ju faktiskt vissa exempel i samhället där medelmåttighet är bättre än strävan efter excellens. Ett sådant exempel är investeringar på börsen. Mängder av kvantitativa studier har visat att aktiv förvaltning är sämre för den absoluta majoriteten av småsparare än globala indexfonder, som ju per definition är medelmåttiga. Här är vi nyfikna på om det finns något i de organisationer vi tittar på som skulle motsvara detta, alltså där det är bättre att sträva efter medelmåttighet, att medelmåttighet objektivt ger bättre resultat än jakten på det excellenta.
KEFU-studien är ett komplement till ett annat projekt (som också drivs av Johan Jönsson och Peter Svenson) om samma frågor i det privata näringslivet som möjliggör en jämförelse av förhållandena i de båda sektorerna.
Tanken är att projektet ska utmynna i en KEFU-rapport och ett KEFU-seminarium i slutet av 2026, samt i en artikel i en internationell akademisk tidskrift.