Svensk politik beskrivs ofta som en kamp mellan ett rödgrönt och ett borgerligt eller högernationalistiskt block. Men även om valet skulle leda till en socialdemokratiskt ledd regering betyder det inte att Sverige får en majoritet för ekonomisk vänsterpolitik. Skillnaden mellan en regeringsmajoritet och en ideologisk majoritet är avgörande.
Placerar vi riksdagspartierna på en traditionell ekonomisk höger–vänsterskala blir bilden tydligare. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet står, om än med betydande skillnader sinsemellan, för större ekonomisk omfördelning och en större roll för staten. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna är i olika grad mer marknadsorienterade.
Centerpartiet är det intressanta undantaget. Partiet kan ingå i ett regeringsunderlag tillsammans med de rödgröna partierna, men är ekonomiskt liberalt och driver i centrala frågor en politik med lägre skatter, starkare arbetsincitament och mindre regleringar.
Det innebär att en regering som är beroende av Centerpartiet inte självklart har ett parlamentariskt mandat för en klassisk ekonomisk vänsteragenda.
Och tittar vi bakåt finns det goda skäl att tala om en långsiktig förskjutning av den ekonomiska mitten.
Skatterna har rört sig åt samma håll
Det tydligaste exemplet är skattetrycket. Skatternas andel av BNP har trendmässigt fallit sedan början av 2000-talet. OECD:s statistik visar en nedgång från omkring 50 procent år 2000 till 41,4 procent 2024.
Det är lätt att förklara utvecklingen med Alliansregeringens skattesänkningar efter 2006. Men det förklarar inte hela bilden. Socialdemokratiskt ledda regeringar har inte återställt skattetrycket till tidigare nivåer. Tvärtom innehöll exempelvis den socialdemokratiskt ledda regeringens budget för 2018 skattesänkningar som sammantaget översteg skattehöjningarna. Den beräknade nettoeffekten av regeringens skatteförslag var en minskning av skatteintäkterna med 7,2 miljarder kronor 2018 och omkring 11 miljarder kronor årligen därefter.
Arbetslinjen har blivit den nya normen
Samma utveckling syns på arbetsmarknaden. Jobbskatteavdrag, förändringar av a-kassa och sjukförsäkring och principen att arbete ska löna sig mer än bidrag förknippas ofta med borgerlig politik.
Men själva arbetslinjen har överlevt regeringsskiften.
Det avgörande är inte att Socialdemokraterna och Moderaterna har samma syn på ersättningsnivåer eller bidrag. Det har de inte. Skillnaden är snarare att båda i dag utgår från att ekonomiska incitament till arbete är en central del av den ekonomiska politiken.
Marknaden har blivit en del av välfärdsmodellen
Det tredje exemplet är välfärden. Sverige har fortfarande en stor offentligt finansierad välfärdsstat. Sociala skyddsutgifter motsvarade 27,8 procent av BNP 2024.
Men samtidigt har marknadsmekanismer fått en permanent plats i skola, vård och omsorg. Privata utförare och olika former av valfrihetssystem har överlevt flera regeringsskiften. Konflikten om vinster i välfärden har varit intensiv, men den har i huvudsak handlat om hur marknaden ska regleras – inte om huruvida den ska avskaffas.
När fördes då regelrätt vänsterpolitik?
Den socialdemokratiska regering som vann valet 2002 och styrde fram till 2006, är det senaste exemplet. Därefter har inget regeringsskifte inneburit en motsvarande bred förskjutning mot högre generellt skattetryck, större ekonomisk omfördelning och en större offentlig ekonomisk roll.
Det betyder inte att all ekonomisk politik före 2006 var vänster eller att förändringen skedde över en natt. Inte heller betyder det att vänsterpolitik har försvunnit. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet förespråkar fortfarande i flera avseenden högre skatter och större omfördelning.
Vem vinner – och vem bestämmer?
Opinionsläget kan mycket väl leda till en vänsterledd regering efter valet. Men regeringsmakten och den ekonomiska ideologiska majoriteten är två olika saker.
En vänsterledd regering kan därmed få möjlighet att ändra skatter, bidrag och fördelningspolitik – men betydligt mindre möjlighet att genomföra en klassisk vänsteragenda i större skala.
Det är därför den mest intressanta frågan efter valet blir: Var ligger den ekonomiska ideologiska majoriteten?