Benny Carlson

Fredagen den 3 augusti 1923 klev en 17-årig smålänning av Svenska Amerika Liniens S/S Drottningholm i New York. Han genomgick procedurerna på Ellis Island, fick en adresslapp på kavajslaget, roddes i land, marscherade med andra nyanlända på led till Grand Central Station, sattes på ett tåg norrut och lyftes av i New Haven, Connecticut. De närmaste tio åren skulle han uppleva det glada 20-talet och början på den stora depressionen: tempoarbete i vapen- och byggindustri, lönnkrogar, snabba bilar, bankrusningar (Carlson 2016).

Natten innan denna yngling satte sin fot på amerikansk jord blev Calvin Coolidge USA:s 30:e president efter Warren G. Hardings plötsliga frånfälle. Coolidge satt kvar som president under ”the roaring twenties” fram till mars 1929 då han efterträddes av Herbert Hoover.

Harding hade avlidit i hjärtinfarkt på kvällen den 2 augusti. Hans sista ord lär ha varit ”Det låter ju bra, gå på!”. Vicepresidenten Coolidge befann sig i sitt barndomshem, en gård i Plymouth Notch, Vermont, och svor mitt i natten presidenteden inför sin far, som var notarius publicus, i ljuset av en fotogenlampa och med handen på familjebibeln.1 I sitt första uttalande förklarade han som sitt mål att fullfölja Hardings politik.