Undrar hur många av kommunernas budget- och skuldrådgivare som rekommenderar sina klienter att handla på avbetalning och dessutom bortse från de förpliktelser som avbetalningsköpet innebär? Förhoppningsvis ingen, men denna logik, vad gäller ekonomisk hushållning, verkar emellertid flera av deras arbetsgivare tillämpa när det gäller kommunens egna ekonomi.
De flesta av oss vet att leasing, hyr- och avbetalningsköp ofta blir ganska dyra. I vissa situationer kan det vara befogat att hyra, som t.ex. när man snabbt behöver tillgång till en resurs under en begränsad tid. I de fall resursen ska användas över en längre tid, exempelvis för stadigvarande bruk eller innehav, brukar i normalfallet andra finansieringsalternativ vara mer kostnadseffektiva.
Oavsett hur man väljer att finansiera de resurser som används i verksamheten, så bör man ju vid anskaffningstillfället räkna på de olika finansieringsalternativen och sedan öppet redovisa vilka kapitalkostnader som är förknippade med resursanskaffningen. Därför har vi, sedan nästan 20 år tillbaka, regler för hur resurser som anskaffas via hyra och leasing ska redovisas. Dessa regler negligeras emellertid i stor utsträckning av landets kommuner och regioner, vilket leder till att skuldsättningen underskattas. I realiteten är med andra ord kommun- och regionsektorns skuldsättning betydligt högre än vad som framgår av statistiken och räkenskaperna.
Än värre är att flera kommuner och regioner haft bristande och otillräckliga beslutsunderlag vid resursanskaffning, vilket i flera fall har lett till att onödigt dyra finansieringsalternativ har valts. Att regelverket om hyres- och leasingredovisning initialt inte tillämpades korrekt, kan säkert förklaras av bristande information och kompetens hos ansvariga politiker och tjänstemän. För att avhjälpa denna brist på information och kompetens har Rådet för kommunal redovisning (RKR) kompletterat sin normgivning med informationsinsatser och vägledande exempel. Av årsredovisningarna för 2022 kunde man konstatera att medan vissa kommuner valt att initiera ett arbete med att rätta till sin redovisning av hyres- och leasingavtal, valde andra att fortsätta bortse från det regelverk som gäller.
Vad detta beror på kan man bara spekulera om, men en hypotes är att dessa kommuner och regioner inte öppet vill redovisa vilka dyra finansieringslösningar man i flera fall har valt. I tider av prioriteringar och nedskärningar vill man kanske inte visa, att man på grund av ofördelaktiga hyres- och leasingavtal, tvingas betala väldigt höga räntor istället för att använda avgifter, skatteintäkter och statsbidrag till verksamhet.
Det är viktigt att påpeka att avvikelser från lagstiftning och normering inte är unikt för kommun- och regionsektorn. Inom redovisningsforskningen finns ett helt forskningsfält som handlar om att förklara och förutse hur olika redovisningsval, inom och utanför lagstiftningens ramar, syftar till att påverka redovisat resultat och ekonomisk ställning. Men avsaknaden av koppling mellan brottsbalken och lagen om kommunal bokföring och redovisning samt systemet med förtroendevalda revisorer som, med hjälp av sakkunnigbiträden, ansvarar för revisionen, har nog gjort att man på flera håll tillåtit sig stor frihet vad gäller tolkning och tillämpning av regelverket.
Från och med i år ska emellertid yrkesrevisorer, i egenskap av sakkunnigt biträde till förtroendevalda revisorer, utföra räkenskapsrevision enligt Standard för kommunal räkenskapsrevision. Mycket tyder på att den nya standarden även möjliggör för Revisorsinspektionen att utöva tillsyn över revisionsföretagens arbete inom kommunal revision. Det är förvisso kommun- och regionledningen som har ansvar för redovisningen, men i den mån sakkunnigbiträden anlitas från revisionsföretagen, kan vi förvänta oss att avvikelser från lagstiftning och normering i mycket högre utsträckning än tidigare kommer att leda till modifierade (orena) revisionsberättelser.
Torbjörn Tagesson
Professor i redovisning vid Linköpings universitet samt kanslichef RKR