(Intervjun är översatt från engelska.)
Betty, varför valde du att doktorera?
– Lustigt nog var en doktorsexamen aldrig min dröm. Efter min kandidatexamen var jag ute i näringslivet ett bra tag och bestämde mig för att återvända till skolan för att vidareutbilda mig, främst för att utvecklas i yrkeslivet. Men under mina masterstudier upptäckte jag att jag verkligen gillade forskningsprocessen. Det fanns en slags tillfredsställelse i att ställa djupare frågor, utforska idéer och bidra till kunskap på ett sätt som kändes meningsfullt. Det var då jag insåg att en doktorandutbildning var något jag ville göra, främst för att själva arbetet kändes meningsfullt för mig.
Vad handlar din forskning om?
– Jag forskar om digital transformation inom hälso- och sjukvården, särskilt hur människor, system och teknik samordnas i komplexa digitala hälso-ekosystem. Trots alla teknologiska framsteg kämpar hälso- och sjukvårdssystemen fortfarande med innovation och interoperabilitet. I mitt arbete undersöker jag varför det är så.
– Det handlar inte bara om att ha rätt verktyg, som journalsystem eller telemedicinska plattformar, utan om hur dessa verktyg faktiskt är inbäddade i vardagliga rutiner, riktlinjer och institutionella arrangemang. Jag fokuserar på både nationella hälso- och sjukvårdssystem och lokala digitala plattformar. Målet är att förstå hur vi kan bygga digitala ekosystem för hälso- och sjukvård som inte bara är funktionella, utan också lyhörda och effektiva för de människor som de är avsedda att stödja.
Varför valde du Institutionen för informatik vid Lunds universitet?
– Tja, först och främst har Lunds universitet ett långvarigt rykte om excellens inom forskning. Det som lockade mig till Institutionen för informatik var dess fokus på samspelet mellan teknik, samhälle och organisationer, vilket helt stämmer överens med hur jag tänker kring digital hälsovård. Institutionen skapar utrymme för den här typen av tvärvetenskapligt arbete, vilket var viktigt för mig.
– Men ärligt talat var det också människorna. Redan från början fanns det en genuin känsla av akademisk frihet. De var nyfikna, öppna och uppmuntrade mig att utveckla mina egna frågor och det uppskattade jag verkligen.
Hur är det att vara doktorand i Sverige?
– Jag har förstått att det är lite annorlunda att doktorera i Sverige jämfört med många andra ställen. De flesta doktorander här är faktiskt anställda av sina universitet vilket innebär en stabil inkomst, omfattande förmåner och tillgång till ett sjukvårdssystem, vilket känns rätt tryggt.
– Du får också arbeta i nära samarbete med erfarna handledare i en internationell, samarbetsinriktad miljö som inte bara prioriterar din utbildning utan också ditt välmående – inte bara som forskare utan som person.
– Dessutom erbjuder Sverige en unik balans mellan arbetsliv och privatliv, du kan göra meningsfull forskning och ändå ha tid att njuta av ditt liv utanför universitetet. Mina vänner och min familj håller dock säkert inte med om detta :-)
Kan du beskriva en typisk dag som doktorand?
– En typisk dag varierar men på senare tid har min börjat med panik... och sedan kaffe :-)
– Allvarligt talat: Massor av kaffe, sedan är det blandat. Vissa dagar är lugna och självständiga med läsning, skrivande och analys. Andra dagar är fyllda av möten, undervisning, lektioner eller presentationer. I grund och botten är ingen dag den andra lik. På sätt och vis får vi lära oss balansen mellan forskning, undervisning och allt däremellan.
Vad är det bästa med att vara doktorand?
– Det bästa med att vara doktorand är den intellektuella friheten. Man får ägna sig åt frågor som man verkligen är intresserad av och bidra till dialoger som man bryr sig om. Du får också lära dig av framstående forskare, delta i toppkonferenser och vara en del av en global akademisk gemenskap. Naturligtvis är resorna även en klar bonus! Att få uppleva nya platser samtidigt som man utför ett arbete som man bryr sig om är ett privilegium som jag inte tar för givet.
Vad är det mest utmanande med att vara doktorand?
– En sak som jag ofta har hört från handledare är att ”lita på processen”, men ärligt talat är det något av det svåraste. Jag upplever nämligen att forskning kan vara väldigt långsamt och osäkert. Att ta sig igenom dessa oklarheter är en utmaning för mig. En stor del av doktorandresan handlar också om att hålla tempot och ta egna initiativ, och med den friheten tillkommer ansvar. Du är i princip projektledare för ditt eget arbete och balanserar ofta mellan sidoprojekt, deadlines för skrivande, undervisning och att din avhandling ”tittar på dig” i tysthet. Det kan vara överväldigande. Att lära sig att hantera den balansen och hålla fokus även när saker och ting känns oklara har varit en av de mest utmanande, men också mest formativa, delarna av upplevelsen.
Vilket råd skulle du ge till någon som funderar på att skicka in en ansökan?
– Mitt råd? Var sårbar. Det är mitt nya favoritord. Var villig att erkänna att du inte vet allt och var även beredd att upptäcka hur mycket du inte vet. Den typen av sårbarhet öppnar upp för genuin nyfikenhet, och det har varit en av de mest avgörande egenskaperna jag har utvecklat under min doktorandresa. Jag har lärt mig att acceptera obehaget i att inte ha alla svar och på så sätt har jag öppnat mig för helt nya tankesätt.
– Slutligen har jag haft turen att tillhöra en institution som erbjuder en stöttande miljö där detta tankesätt välkomnas och uppmuntras. Men det är också viktigt, särskilt under intervjuprocessen, att se till att du och dina handledare fungerar bra ihop. Inte bara när det gäller forskning, utan också när det gäller den typ av utveckling som du kommer att behöva.
