– Det har varit väldigt spännande att följa denna process och se hur arbetet utvecklats, säger statsvetaren Mats Fred, som lett projektet tillsammans med forskarkollegorna Dalia Mukhtar-Landgren och Åsa Knaggård.
Det var Simrishamns kommundirektör Diana Olsson som initierade förändringsarbetet och tog fram en modell för hur ett sådant arbete skulle kunna bedrivas.
– Det visade sig dock ganska tidigt i processen att just begreppet evidens inte riktigt passade in i sammanhanget, så man bestämde sig i stället för att prata om ett kunskapsbaserat beredningsarbete och en kunskapsbaserad modell, säger Mats Fred.
Fyra typer av kunskap
I denna modell talar man om fyra olika typer av kunskap som ska vägas in i beredningsarbetet och som besluten alltid ska ta hänsyn till – vetenskaplig kunskap, organisatorisk kunskap, professionell kunskap och intressentkunskap.
Två medarbetare i förvaltningen har utarbetat och finslipat modellen och efter en testperiod arbetar man nu med att sprida arbetssättet till alla utredare i kommunen och uppmuntrar dem att använda den både för att öka kvalitén i beredningarna men också för att standardisera beredningsarbetet.
– Det som inledningsvis lät som en radikal förändring, att introducera en evidensmodell för politiska beslut, har under processens gång blivit till en administrativ rutin för hur utredningsarbetet bör gå till. Men det blir ofta så att modeller eller idéer behöver anpassas till sin organisatoriska omgivning och man skall inte underskatta betydelsen av de här mindre verksamhetsnära justeringarna för att åstadkomma större förändringar.
Tydliggör skillnaden mellan politik och förvaltning
En del i detta förändringsarbete, berättar Mats Fred, verkar ha varit att tydliggöra skillnaden mellan politik och förvaltning. De har i Simrishamn varit väldigt tydliga med att själva tjänsteskrivelsen, som är den skriftliga produkten av beredningsarbetet, skall ägas av tjänstepersonerna.
– Som statsvetare är detta lite extra spännande. Den här tydliga uppdelningen mellan politik och förvaltning är en teoretisk idealmodell som i praktiken ofta är mer grumlig, särskilt på kommunal nivå. Införandet av den här evidens- eller kunskapsmodellen kan ses som ett sätt att försöka stärka legitimiteten i tjänstepersonernas beredningar, öka tilltron till tjänstepersonerna och kanske även ge förvaltningen mer makt.
Slutrapporten är inte en utvärdering av Simrishamns kunskapsmodell utan en diskussion om hur ett förändringsarbete som detta kan verka för att organisera relationen mellan politik och förvaltning.
Förutom KEFU-rapporten kommer projektet också att presenteras vid ett KEFU-seminarium våren 2026.
