Här nedan ger de tre författarna en sammanfattning av sin studie:
Sedan flera decennier tillbaka har förväntningarna på kommunerna succesivt stärkts när det gäller att genomföra insatser för regional utveckling. Fortfarande är det dock så att regional utveckling inte är ett reglerat uppdrag för kommunerna – och att det är ett område utan speciell finansiering.
Trots detta vet vi från tidigare studier att alla kommuner i Sverige har någon form av funktion som arbetar med lokal utveckling och tillväxt. Vi vet också att tillgängliga resurser för att kunna driva utvecklingsarbete och genomföra insatser varierar mellan kommunerna. Vidare har dessa insatser en stor bredd, långt utanför det som ofta benämns näringslivsfunktion, där även kommunernas kärnuppdrag inom välfärdstjänster och fysisk planering utgör viktiga resurser.
Stora variationer mellan kommunerna i Sverige vad gäller strategiska ställningstagande inom området för regional utveckling, i kombination med oklara gränser för vad lokala insatser innebär, gör det här till en angelägen fråga för forskningen.
Dessutom behöver regional utveckling förstås i ett större sammanhang och genom styrning på högre nivåer. Efter att Sverige gick med i EU styrs arbetet med regional utveckling till stor del genom just EU och här är subsidiaritetsprincipen drivande. Den innebär att EU strävar efter att involvera medlemsländernas 280 regioner och 80 000 kommuner för sin sammanhållningspolitik.
Den övergripande principen för EUs styrning inom det här området innebär att man i hög grad vänder sig till regionerna i de formella strukturerna (och mer indirekt till kommunerna).
Det är regionerna som har det formella ansvaret för arbetsområdet som benämns regional utveckling. Detta omfattar att arbeta fram regionala strukturfondsprogram för formell avrapportering till EU. EU:s styrning av kommunerna inom fältet för regional utveckling kan beskrivas som ”mjuk” och tas emot på olika sätt eftersom Europas kommuner har olika mandat och resurser för att kunna arbeta med regional utveckling. De nordiska kommunerna har traditionellt en stark ställning genom att de har omfattande finansiella resurser och breda politiska mandat och är därför intressanta att studera.
Det är bakgrunden till att vi i en studie har ställt frågan: På vilket sätt och varför skiljer sig kommuners arbete med regional utveckling i olika typer av regioner och i olika nordiska länder?
I det här arbetet jämför vi tre typer av regioner (med region menar vi här inte administrativa regioner utan arbetsmarknadsregioner) i Finland, Norge och Sverige och beskriver hur kommunerna agerar i frågor kring regional utveckling. Tidsperioden sträcker sig mellan 1990-2018. Vi har studerat:
- Små och perifera regioner: Det här omfattar kommuner med liten och ofta krympande befolkning. Industrin är ofta baserad på lokala naturresurser. Här finns kommuner som är dominerade av ett storföretag och har i övrigt glesa strukturer.
- Entreprenöriella regioner: Det här omfattar kommuner med många små och medelstora företag, med en stark industriell tradition och som är kända för sin entreprenörsanda.
- Regionala center: Det här omfattar kommuner med mellanstora städer med en lokal ekonomi bestående av företag i olika industrier och sektorer. De har olika stödstrukturer för innovation såsom universitet eller högskola.
Resultaten visar att alla kommuner i de tre regiontyperna och i alla tre länder engagerar sig i strategiska insatser för regional utveckling, men också att det finns stora variationer.
Kommunerna i små och perifera regioner har svaga förutsättningar för att arbeta med regional utveckling. De har små resurser och står jämförelsevis ensamma – med avsaknad av andra lokala aktörer som har möjlighet att engagera sig i arbetet. Samtidigt kan det vara så att kommunernas handlingsutrymme i de perifera regionerna begränsas av de aktörer som faktiskt finns på plats (såsom statligt ägda eller privatägda storföretag) eller av nationella regleringar (såsom riksintressen). Trots detta finns det flera exempel där olika kombinationer av aktörer tillsammans drivit utvecklingsprojektet.
I de entreprenöriella regionerna engagerade sig näringslivet mycket i platsutvecklingen vilket betyder att kommunerna i de fallen har en mer stödjande roll – i kontrast till drivande. I flera av dessa kommuner kan vi se att de olika aktörerna drar nytta av varandra i arbetet med regional utvecklingen.
Av de olika regiontyperna är det de regionala centren som har de bäst möjligheterna till utveckling. De har goda strukturella förutsättningar genom att ha tillgång till universitet eller högskola och företag inom olika sektorer. Det här skapar dessutom bättre möjligheter att locka till sig ytterligare nationella resurser och att stärka dynamiska miljöer för företagsamhet.
Sammantaget är skillnaderna mellan kommunernas insatser för regional utveckling tydligare mellan regiontyperna än mellan länderna. De nationella skillnaderna framkommer tydligast i samband med strukturella kriser. Det empiriska materialet visar att det i Norge och Finland finns etablerade program som erbjuder extra resurser som kan stödja de kommunala aktörerna, medan så inte är fallet i Sverige. Norge har dessutom erbjudit nationella program för att stödja regionala industriella satsningar, vilket gynnat kommuner i både entreprenöriella regioner och regionala centra.
Avslutningsvis visar den här studien att principen om att arbetet med regional utveckling ska ske på lägre administrativa nivåer – enligt EUs subsidiaritetsprincip som vi beskrev i inledningen – är välmotiverad eftersom arbetet behöver anpassas utifrån olika förutsättningar i olika geografiska strukturer. Men studien visar också att det uppstår utmaningar i samband med att decentralisering av ansvar inte åtföljs av decentralisering av resurser.
Genom att lyfta denna fråga bidrar vår studie till forskning kring hur det decentraliserade ansvaret riskerar att ytterligare förstärka regionala skillnader i olika länder. Då den nationella jämförelsen som den här studien omfattar pekar på att decentraliseringen är mest konsekvent genomförd i Sverige, men med färre tillhörande program, kan man reflektera kring vilka effekter detta får på regionala skillnader på sikt.
Markus Grillitsch är profesor i ekonomisk geografi vid Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet och föreståndare för CIRCLE (Centre for Innovation, Research and Competence in the Learning Economy).
Linda Sthl är PostDoc vid Ekonomisk-historiska institutionen, Lunds universitet och anknuten till CIRCLE.
Brita Hermelin är professor i kulturgeografi vid Linköpings universitet.